Sista gången gillt och här kommer en novell ;)..

De senare inläggen här på bloggen har ju mestadels handlat som sjukhusvistelser hit och dit. Är det allt hon har att skriva om kan man kanske undra då och givetvis är ju svaret nej. Dock har det senaste halvåret kantats mycket av just sjukhusbesök. Ja, ett himla rännande mellan Kungsbacka – Varberg – Halmstad. Det har verkligen funnits stunder som varit tunga som bly och den senaste månaden har verkligen bjudit på det mesta i stressväg.

In på akuten en fredagskväll med sprängande huvudvärk och illamående. Fick snabbt träffa en sköterska och när kanylen sattes in i armen förstod jag att detta skulle ta tid. Efter en tid träder läkaren in, och det är inte vilken läkare som helst utan den bästa av dom alla. Han som gav mig tabletter för min svullna hals i januari trots att en bitter sköterska inte tyckte jag behövde dom, han som fick mig att känna mig som en lottovinnare när jag gick ut från akuten senast. Ja, tänk att han kommer in. I den stunden vet jag att här behöver man inte vara orolig för att vara till besvär. Den här killen tar en på allvar. Ganska snabbt bestäms det att ett ryggmärgsprov ska göras. Och som vanligt, typiskt mig alltså, bestämmer jag mig för att jag vill inte ha någon bedövning.. nädå, här ska vi inte släppa på någon kontroll. Pappa slänger sig med uttrycket ”jag är en riktig viking” emellanåt. Jag vet inte men det kan vara så att jag vill ta efter det och då får man leva som man lär menar jag. Hur som haver, efter att ryggen är rentvättad och ”dukarna” är på plats var det dags. Och för nästan första gången i mitt liv tycker jag att den där nålen känns lite förbannat onödig, i varje fall just då.

Läkaren sticker och det gör ont, ont så in i bara h-lvete rent ut sagt. Och när jag tror att det är klart visar det sig att sticket blivit misslyckat och ut kommer ingen ryggmärgsvätska. Narkosläkaren kommer in och tar över och i detta skede vet jag knappt vart jag ska ta vägen. In med nålen igen och jag är utom min kropp. Svetten pärlas och för en stund tror jag nästan att jag ska svimma av allt ståhej. Miss igen och vi kör tredje gången gillt. Ja, bitterheten över att ha skippat den där förbannade bedövning växte alltmer kan jag säga. Men till sist kommer sticket rätt och då var det bara att snällt ligga kvar medan kroppen skulle göra sitt och droppa ut rätt mängd vätska. Lagom till nattetid fick vi åka hem. Och det jag tog med mig från sjukhuset var att provsvaren skulle ta närmare 14 dagar och det bestämdes att det skulle göras en magnetröntgen på mig för att utesluta MS och andra otrevligheter som hjärntumör etc. Mitt huvud gick i det ögonblicket på högvarv och den enda känslan jag kunde förmå mig att få fram var hopplöshet. Till följd av sticken i ryggen fick jag dessutom en huvudvärk som var så illa att jag var nästintill säker på att jag fått en hjärnblödning.

Efter ett par dagars sängliggande med ömmande huvud och rygg mådde jag lite bättre igen och det var dags för nästa besök och denna gången i Halmstad. Här skulle jag göra massor av konstiga rörelser, så som att klappa händer, rita streck, gå rakt, blunda, stå stilla, följa fingrar, hålla emot hit och hålla emot dit. Synen testades och jag fick högsta betyg av läkaren. Han tillade något om att jag numer satt inne på rekordet av antalet klarade bokstäver i syntestet. Kändes ju trevligt för en vinnarskalle som jag. Ja i stora drag gick undersökningen bra.

Och sen kom dagen då det var dags för Magnetröntgen. Inför besöket skulle man fylla i om man hade svårt för trånga utrymmen. NEJ skrev jag.. Inte visste jag HUR trånga utrymmen vi snackade om. I väntrummet kom det ut en 40-årig man som berättade att det var fruktansvärt där inne. Han hade haft både dödsångest, gripits av panik, tryckt på larmknappen, fått lappar för ögonen och fått lugnande tabletter. Joråsåatte, det var han schysst och berättade för mig som var nästa på tur. Tjohoo! Väl inne i rummet fick jag en nyckel till mitt skåp. Den skulle jag lägga på ett bord, det klarade jag inte så jag la den på stolen och sköterskan skrattade. Hej och hopp upp på den lilla britsen och in i den lilla, lilla, lilla tuben som 40-åringen så fint liknade vid en kista. Och ja, det skrek panik över den. Den var verkligen liten och det var ett jävla oväsen där inne. Och storm var det också. Jag fick ett par trevliga hörselkåpor på mig med musik i och som sköterskan kunde prata med mig igenom. Väl här berättas det för mig att här ska minsann jag ligga i en timma.. EN TIMMA!!? De första tre minuterna gick hjärtat i ultrafart och jag visste inte om jag skulle ta mig igenom denna psykiskt stressande undersökning, men som sagt.. Jag intalade mig att jag var en riktig viking om jag fixade detta. Och för en stund kände jag mig som Michael Jackson när han låg i den där inglasade kistliknande saken när det snackades om nån hudsjukdom (inte för att jag har en aning om hur han kände sig!?). Ja, det var typ sånt spännande jag tänkte på. Till råga på allt spelades black or white strax därefter och det hela kändes ganska komiskt. Efter en timma var det fantastiskt att få komma ut och efteråt kändes det som en bedrift att ha klarat av den där situationen. Därefter vart det två dagar av oerhört lång väntan. I onsdags ringde läkaren och benen vek sig. Det är något med de där läkarrösterna genom telefonen. Dom låter ju alltid så himla allvarliga. Och man får inte, i mitt huvud fråga, - ”hinner du prata en stund?”. För mig är det lika-med ”det här ser inte bra ut, vi måste prata”. Men så illa var det inte och jag fick hålla i mig när han sa att allt såg bra ut.. Alltså ingen MS och ingen hjärntumör. Jag kände mig som pånyttfödd. Egentligen hade jag velat göra allt som jag alltid drömt om att göra, på mindre än en timma. Min kropp var i extas och adrenalinet pumpade som fasen rent ut sagt. Och det slår mig hur viktiga alla dessa situationer är för det framtida livet. Att verkligen uppskatta allt det fina och göra det man faktiskt vill. Livet är bara till låns en alltför kort tid. 

Ja, som ni märker är jag inte den flitigaste med att uppdatera här men jag har förvarnat, jag har förvarnat.. Det är precis så här jag är. Rätt var det är så händer det massor och sen stannar jag upp och "vilar" mig lite och då händer inget alls..

Men i vanlig ordning har det hänt lite smått och gott sen sist.. Förra veckan hände det massor oförutsedda händelser men jag orkar bara berätta en. Det började med en avslappnad spakväll med fina vänner på gästis. Ja, eller avslappnad och avslappnad.. jag vet inte det. Fram tills det att vi trädde in i omklädningsrummet var allt frid och fröjd, "so far so good", men därefter.. aa, vad ska man säga?.. Ur min väska tar jag upp något som skulle vara en bikini, den var det förr i varje fall, men nu.. Ja, alltså jag vet faktiskt inte riktigt vad det var?..

Men där stod jag. Ajjemän, trosorna på och fram med överdelen.. Och vad i HELA FRIDENS dar har hänt med överdelen!?.. Seriöst, vad är det för något?

Vi skulle kunna likna det med en tvådelad påse med nån käck snörningsfunktion som handtag. Det var en förfärlig upptäckt, och den skulle jag sitta med och plaska runt i bland andra besökare. Men visst, på med den bara och så döljer vi den bakom allt som den kan döljas med.. Armar, badlakan, badrock?

Yes, väl nere i det varma plurret och lagom till det första bubblandet kommer Jakob, Elis och två andra okända män.. Och vi njuter, fy farao va skööö.... Nej men va faaan.. Basängnäsblod!? Detta händer ju bara inte!.. 

Vattnet får till en såndär härlig "gång" strax under näsan så blodet ska rinna liiiiite snabbare än vanligt för att sen lite fräsigt leta sig in mot munnen.. Och samtidigt som vi (jag) ska balansera upp detta, för att undvika ett eventuellt blodbad, får vi luta huvudet sådär lite avslappnat bakåt, lite som om att ingenting har hänt så titta inte på mig.. Dessutom ska alltså hon, med Sveriges fulaste bikiniöverdel, ta sig lite smidigt upp ur vattnet, gärna helst med överdelen på och få det här att se helt naturligt ut.. Ja, vad ska man säga?. . Ett riktigt dåligt skämt.

Väl på toa får jag assistens av Elias som rullar papper medans jag själv har fullt sjå med att styra upp mitt förfärliga utseende.. Och som om inte "bikinin" va ful nog innan så spacade vi till den med lite blodstänk och vipps så hade vi faktiskt en, tro det eller ej, ännu fulare bikini.. knappt värd att ens bli kallad bikini.

Väl tillbaks in i poolen igen har vi det faktiskt väldigt bra.. Avslappning deluxe med finaste vännerna.. Men lyckan varar ju inte för evigt som en brukar säg och hon med Sveriges fulaste bikini tycker inte att hon har bjudit tillräckligt på sig själv.. Så vi gör en liten bikinichock/bröstchock, kalla det vad ni vill.. Ja, den förbannade bikinin bestämmer sig för att inte längre hålla sig uppe och dessa annars pålitliga spännen orkar inte längre hålla skenet uppe, så den sviker mig på väg upp i bassängen och i det skedet bestämde jag mig för att göra slut..

Ja då var vi här igen.. Hej hej! Det här ska inte bli ett sånt där megainlägg som senast men jag tänkte jag skulle knyta ihop säcken såhär en vecka senare.. Som en liten fortsättning följer typ!?.. Aa, i varje fall, tabletterna knaprar jag i mig och dom har gjort verkan så jag kan både prata, svälja, sjunga lite falska toner till låtarna som spelas här hemma och jag tror att jag snart är redo för min fortsatta träning som fick ett sådant abrupt slut. Men vägen hit har inte varit en dans på några rosor.. ”En dans på rosor”?.. Lustigt uttryck det där är förresten.. Ska man ta det uttrycket för orden så..!?.. Ja nu ser jag mig faktiskt.. springa runt där i en vit jungfruklänning.. och hoppar gör jag också.. runt, runt, runt i luften med rosenblad runt fötterna (och lite rök runtomkring kanske) och med ett fint långt, lockigt, ljust hårsvall dansande med mig i alla rörelser och.. Oj sorry, där försvann jag lite..

Nää, men min väg var inte sån om man nu ska ta uttrycket för orden alltså.. Här vandrade vi runt i strumpbyxor med lång gren, en utstickande tå som tvunget ville lufta sig lite, (trots att jag hela tiden försökte putta tillbaka den in till dom andra) mössa, halsduk och en skev säckig klänning som inte gjorde ont på huden och dessutom var jag full också... (återkommer till det senare). Ja, så sleten var jag. Jag rullade i princip runt mellan säng och soffa beroende på vilket humör jag var på. Bra humör=soffa, dåligt humör=säng. Japp så var det. Och sen fick jag ju som sagt en gratisfylla mitt upp i allt på torsdagskvällen dessutom, och den höll i sig..(eller aa, gratis och gratis.. den kostade mig ju närmare 200 kr). Meeen ojojoj, jag kan nästan känna av den nu med ska jag säg..

Jorå så att på torsdagskvällen var här disko minsann. Mest var det jag och tv:n som hängde eller vad man ska säga, vi dansade på bra här båda två, min kompis och jag. Nää, skämt åsido. Antibiotikan är en specialare eftersom jag inte tål penicillin, så den i kombination med en annan tablett (iofs egen diagnos) gjorde mig superyr och det kändes precis som om att jag druckit på tok för många öl. Allt snurrade. Tv:n snurrade runt i cirklar i en jävla fart och jag var tvungen att stötta mig mot saker vart jag än skulle ta mig. Och då var jag faktiskt inte så stursk som jag kanske låter nu. Nä, det var sjukt äckligt och jag trodde ett tag att kräkfesten var kommen. Morgonen därpå kände jag mig överkörd rent ut sagt. Vaknade med bakfyllan från helvetet. Och varje gång jag reste mig upp från ligg- eller sittläge fick jag typ kasta mig ner på golvet för det dunkade och ömmade så i huvudet. En smidig lösning på det problemet var att krypa på golvet som om en vore bebis på nytt. Ögonen hängde inte med alls och blodtrycket tyckte att det var så spännande att det pumpade igång kroppen så snabbt att jag inte hann med att haka på. Och efter att nästan ha svimmat i köket tyckte jag att det var dags att ringa min mor och gråta ut en skvätt, för då tyckte jag att dagen var alltför hemsk mot mig. Och efter ett par alvedon, mer sömn, och en fin påhälsande pappa med medhavd bukett blommor kändes dagen lite schysstare.. Och visst fick jag till slut släpat mig till King Melodies releasefest med fina vänner som sällskap..

Så kan det gå när inte haspen är på som man säger på bonnalandet! 

Hej på en stund!